Se mig, bekräfta mig så att jag kan bli till.
Jag lyssnar på “känsligt läge” med Per Naroskin, psykolog, författare, manusskrivare, krönikör och föreläsare i samtal med Babben Larsson, komiker. Avsnittet handlar om bekräftelsebehovets kraft. Får vi vara en del av flocken? Duger vi? Vad tycker andra människor om det vi levererar? Och hur påverkar det en föreläsare eller en komiker när skratten tystnar eller sker på avstånd men utan att du får höra det på grund av, ja vi kan kalla det för C-situationen.
Behovet av bekräftelse avfärdas ibland som fåfänga, ytlighet. Ett omättligt behov av att fylla, det som brukar definieras som, ett hål inom människor. Många av de fenomenala talarna som vi jobbar med vittnar om hur tomt det känns när bekräftelsen sinar, vad händer när det som tidigare var vardagsmat plötsligt tas ifrån en? Vi blir plötsligt än mera medvetna om hur vi i stora samlingar påverkar varandra genom sinnesstämning som är svår att återskapa digitalt. Hummanden, någon som torkar en tår, skratt eller tystnad. Allt detta är en del av vår upplevelse live.
Avatarer istället för publik
Kan en Avatar vara en del av lösningen, länken mellan sändare och mottagare. Känsloförmedlaren. Mottagaren leer, Avataren speglar och föreläsaren får en kick genom att på så sätt förstå att de har med sig sina lyssnare. Mottagaren skrattar, Avataren speglar och föreläsaren får ytterligare en hint om väg fram. Och så vidare. Kittlande men också skrämmande? Eller ett perfekt sätt att kombinera riktigt bra digitala sändningar med liveframträdanden som blir superexklusiva och något riktigt påkostat när vi väl gör det?
Oavsett, inget kan ta ifrån oss att vi är flockdjur, våra känslor, relationer och hur vi reagerar på andra människor är absolut nödvändigt för vår arts överlevnad. Amen.
