Till människans försvar – Artikel av Andreas Ekström

Även om jag är författare och journalist – eller kanske särskilt därför! – så tycker jag att det är okej att hitta på egna ord. En gång frågade jag min pappa om han hade kollat upp en sak inför en resa. ”Det är begooglat, ja” sa han då. Underbart. Perfekt.

Kanske hade jag det i bakhuvudet när jag valde ”organisk intelligens” som särskiljande begrepp till ”artificiell intelligens”. Jag döpte min föreläsning till det i alla fall, och det har också blivit vägledande för att hålla fokus på människan – och för de slutsatser jag har dragit hittills i den halsbrytande omdaning som detta är.

Kanske allra mest detta enkla:
AI hjälper oss att sortera. Det betyder inte att den hjälper oss att tänka.

Tvärt om. Risken är just nu snarare att vi tänker sämre på grund av AI. Se det så här:
Eftersom AI är så lysande bra på att samla in och sortera information, det vill säga att läsa, så blir den snabbt också kapabel att sammanfatta, det vill säga att skriva.

Men som alla människor vet, som har slitit med en tenta eller en affärsplan, så sker det något alldeles oerhört i hjärnan när vi tvingar oss att agera enligt en flertusenårig modell för inlärning:

1. Vi skapar en plats med minsta möjliga distraktion.
2. Vi läser, och accepterar att det tar tid.
3. Vi gör anteckningar under resans gång.
4. Vi skriver slutligen en sammanfattning, en syntes, något som för både oss själva och andra klart och redigt beskriver vad vi har förstått.

Mycket kan man lära sig via Youtube Shorts (Vilka länder i världen saknar kust? Hur djup är egentligen Marianergraven jämfört med Mount Everest?) men vill man skaffa sig kunskaper på ett sätt som utmanar och utvecklar själva tänkandet, då är läsandet och skrivandet det bästa vi har.

Vad händer med oss om vi automatiserar uppgifter som tidigare krävde vårt bästa omdöme? Om röntgenläkaren får hjälp med att granska plåtar och kan ägna mer tid åt det svåra fallen som en AI har valt, då är det väl alldeles utmärkt. Men vad som samtidigt sker är ju att nästa generations röntgenläkare kan strunta i det monotona granskandet av alla de där friska kropparna.

Hur ska de då bli duktiga?

Om de inte får sitta i tystnad, processa stora mängder och ackumulera erfarenhet?
Vi kan sammanfatta det i en oneliner.

Den kommer här: Det vi vinner i effektivitet förlorar vi i inlärning.

Det viktigaste man kan göra i dag, med sig själv, med sin familj, på jobbet, som medborgare, är att slå vakt om just denna inlärning. Om sin egen hjärnas aktivitet och föränderlighet. Gärna med AI som hjälp – men inte en AI som gör våra sinnen till saccosäckar.